vittnesmålet

Ikväll var inte en vanlig kväll. Jag hade varit på Doc Lounge som vanligt men tog bussen hem som omväxling, förr har jag ju bara cyklat men eftersom den har blivit snodd så kände jag att kölden nästan tvingade mig in i bussen.
Jag skulle kliva på bussen vid Triangeln, ettan som tog mig direkt hem till hållplats Kronprinsen. Det var bara jag och en kvinna i min ålder som trötta stod och stampade och titt som tätt tittade upp mot minuttavlan. En minut kvar. Bussen kom och vi ställde oss för att stiga på. Då kommer en man i 45-50 årsåldern och puttar oss åt sidan, går på bussen och säger "Jag får gå före, jag har kort" Tjejen före mig hade också busskort men det struntade han i totalt. Den snälle busschauffören, jag och kvinnan log lite mot varandra, förbluffade men ändock: "Det finns ju människor av den lite skummare sorten i världen"
Jag går följaktligen på bussen och sätter mig längst bak. Mannen sitter tre säten snett framför mig. Mellan oss sitter ett par glada tjejer i 16-17 årsåldern och pratar, skrattar och har det kul som man kan ha med sin kompis. Mannen tar upp en bok, kollar i den i tre sekunder och vänder sig sedan om mot tjejerna. "Ursäkta, jag försöker faktiskt läsa här, kan ni bete er som civiliserat folk och sänka tonläget, jag kan inte koncentrera mig" Tjejerna blir stumma och vet inte riktigt vad dom ska säga, hur reagerar man annars?
Bussen går genom stan, genom söder mot Gustav adolfs torg. Det är nästan helt knäpptyst. Mannen vänder sig om igen. "Ni behöver ju inte vara helt stentysta, men ni är kräk som inte vet hur ni ska bete er" Tjejerna, som låter väldigt rädda, opponerar "Kan du inte bara vända dig om, vi har ju gjort som du sagt till oss". Det är ungefär här som jag börjar koka. Mannen är ett redigt svin. Spydigheterna mot flickorna fortsätter, boken har han stoppat undan för länge sedan, den läste han ingenting i. Men han sitter nu och kollar bakåt konstant på flickorna och då och då sneglar han mot mig. Jag sitter med hakan i marken och kollar högst ogillande mot honom. Han säger att han aldrig mer vill träffa på tjejerna, att om han gör det så "blir det inte kul". Jag tänker många gånger på om jag ska gå fram och säga åt honom, men jag håller mig, i detta läge skulle det faktiskt inte förvåna mig om han skulle klå mig, han var inte direkt liten.
Tjejerna, vars självförtroenden har fallit som furor, sitter tysta och kollar ner i marken, totalt nedvärderade av hans spydiga ord. Gustav Adolfstorg kommer och mannen ska kliva av. Han reser sig, ställer sig bredvid flickorna och upprepar: "Jag vill aldrig mer se er igen, ni äcklar mig". Sedan rör han sig mot bussens bakersta dörr, ställer sig bredvid mig och säger "Och dig, dig vill jag aldrig heller stöta på" Jag säger att "Du, du behandlar inte domdär tjejerna på det sättet du gjort under denna bussfärd, det är totalt nedvärderande och du borde fanimej skämmas" medan jag halvt pekar mot honom. Tillbaka får jag "Du pekar inte mot mig flicka lilla, du är ett luder" Jag säger "Kliv bara av bussen och dra åt helvete ingen vill ha dig här, ingen normal människa säger sånnt här till folk" och jag känner hur adrenalinet fullständigt pumpar i mina ådrar, detta har jag aldrig varit med om. Mannen ställer sig utanför bussens dörrar (som fortfarande är öppna eftersom bussen stannar in ett tag vid Gustav)
Mannen står nu utanför dörrarna och skriker på mig, kallar mig luder igen, ber mig dra åt helvete och andra nedvärderande ord som jag aldrig nånsin vart med om. Detta var inte ens i närheten av respekt. Busschauffören stänger dörrarna där bak och mannen går. Bussen står kvar i något som känns som en timme men som egentligen bara är några sekunder. Jag är rädd över att han ska komma tillbaka med ett järnrör eller vad som helst och slå ner mig. Alla på bussen sitter tysta. tjejerna vänder sig om mot mig och säger "tack". Bussens dörrar stängs, vi åker vidare mot stadsbiblioteket och Kronprinsen. Jag sitter med tårar i ögonen och skakar. Vad var det som nyss hänt?